jag hatar mig själv, jag vill straffa mig själv för att jag är så fet. Jag hetsåt inatt igen men är ganska säker på att jag fick upp allt. Vägde mig nyss och har gått ner 1,4 kilo sen förra veckan. Nu ska jag fasta i 20 timmar som straff. Jag har sån jävla ångest för att jag har ätit och jag vill bara skära bort allt fett på min kropp.. Nu jävlar får det vara bra. Jag ska bli smal. Nu ska jag gå dricka 1,5 liter vatten och i kväll när ingen kan se mig så ska jag promenera massor. Efter min fasta så har jag kontrollen tillbaka och då ska jag börja med den där (på bilden)

Jag känner mig som något som inte existerar. Jag är ensam, jävligt ensam även om mamma finns så är jag ensam. Jag har bara henne. Jag följer med henne i hennes liv och blir som ett handbagage som bara kan följa med överallt hit och dit och ingenstans. Jag vet inte om jag kan säga att jag har ett liv.. Men när jag väl får vänner så vill jag inte svara när dom ringer, vill inte svara på sms, jag vill inte träffas. Fan vad jobbigt tänker jag då. Men vad gör jag för nåt?? Jag rastar hunden, röker och begraver mig i telefonen. Har inte ens lust att rita längre. Vad i helvete är jag för nåt? Något onödigt bara. Det är precis så det är, jag är bara något onödigt. Vad går mitt liv ut på? Att fortsätta leva för att inte mamma ska bli ledsen när jag tar livet av mig och för att döden känns äckligt och skrämmande på samma gång och för att min mormor tog livet och sig.. Är det därför jag lever fortfarande.. Jag tror det. Jag lider varje sekund jag är vaken. Vad vill jag med mitt liv?? Jag vet inte ens vad jag ska gå för linje efter nian, nian som jag skulle gått ut i år men istället gick jag ut åttan med bara massa E på betygs pappret fast jag gick dit kanske 1 gång varannan/var tredje vecka. Jag måste hitta mig själv i det här och ta reda på vem jag är. Jag ska fan inte deppa ihop mig! Jag klarar mig utan vänner! För jag kan inte med att ha vänner. Så är det bara. Jag ska klara detta. Men sen tappar jag all den där viljan och orken att ens vilja leva och mår skit igen för att sen må hur bra som helst för att nästa sekund hata livet och vill dö. Jag vet inte vart jag börja bara om jag ska ändra på det här... Jag måste ignorera allt skit och leva på mitt dit klistrade smile. Om jag frågar mig själv så börjar jag med att blockera hela min kontaktlista på mobilen så jag får vara i fred. Jag orkar inte ha kontakt med min farsa heller men om jag inte vill det så är jag rädd att han gör nåt tok mot mig å mamma. Han har ju aldrig funnits där så varför skulle han då ha rätten att ha kontakt med mig om inte jag vill det samtidigt är jag fundersam på vem min pappa är mer än en fånge bakom lås. Jag är jävligt lik honom säger mamma men jag bryr mig inte. JAG ÄR OSOCIAL FÖR FAN JAG ORKAR INTE MED FOLK ELLER BLODS DELARE SOM JAGAR MIG.. Vill bara VARA IFRED FÖR FAAN samtidigt som jag känner mig jävligt ensam. JAG BLIR TOOOOOOKIG FÖR I HELVETE JAG VET INGETING OM VAD JAG SKA GÖRA DET BRA FÖR MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Den där hemska känslan som kommer till mig... Det svider inombords, bokstavligen svider. Hela bröstkorgen trycker det och svider, jag har typ hjärtklappning, jag vill inte göra något alls. Jag har orken men inte lusten till att göra saker. Det känns motigt att göra minsta lilla förutom att röka, dricka vatten, kolla på telefonen eller ta sömntabletter å somna. Allt förutom det är en jävla ansträngning för mig när jag får så här.. Fattar inte varför... Har inte ens lust att måla naglarna.. Nu ska jag duscha och ta bort mitt gamla nagellack å sen måla dit nytt. Efter det ska jag försöka sova. Jag fattar inte vart fan den där känslan kommer från heller.

.Gå alltid vägen som är längre
.varje kalori är räknas
.sitt aldrig still, ämnesomsättningen får inte sjunka
.varje steg är är en bit längre till målet
.kalla bad och duschar bränner också kalorier
. Kontroll, allt handlar om kontroll